Växtvärk i själen
Kategori: Allmänt, Apropå, Dagens samhälle, Livet
Jag har växtvärk. Helt galen växtvärk. Har ju inte vuxit fysiskt på sisådär 12 år, mina 168 cm över jorden har det inte hänt nåt med, men nåt som kommer med jämna mellanrum nu de senaste åren är en själslig växtvärk.
Det gör ONT att bli vuxen. Det är fantastiskt underbart på så många plan. Men ändå så vill jag inte ibland. Som alla andra. Därav min själsliga växtvärk.
Det är så många milstolpar jag har passerat de senaste åren, som man har spenderat så lååååång tid att planera och peppa inför att man liksom glömt bort lite att det kommer ganska mycket efter de händelserna också. Så om vi kollar på det som jag pysslat med som jag såg som milstolpar när jag växte upp i Årjäng.
- Flytta hemifrån. Check på den för 8 år sen. ÅTTA.
- Gymnasiet - sammanhängande med flytten för ÅTTA år sen
- Studenten - logisk följd. check 5 år sen
- Körkort, köpa bil check 5 år sen
- Börja jobba - har jag ju gjort extra sen jag var 16, men check på jobb på riktigt för fem år sen.
- Börja studera på universitetet - 4 år sen
- Ta examen från universitetet - 1 år sen
- Få ett fast heltidsjobb - nästan ett år sen
OCH NU DÅ?
Jag känner mig liksom lite fast i det här med vuxenlivet. Det där fantastiska med att få ett heltidsjobb skrämmer mig. Jag är ju självklart ENORMT tacksam att jag lyckats få ett 100 % jobb i dagens samhälle, men jisses. Det är STOR skillnad på det här åtagandet än när jag jobbade timmar dag ut och dag in på OKQ8 eller hade sommarvik på RPS. "jag kan jobba då, men inte då" funkar liksom inte längre. Nu är det jobb mån-fre 8-16 och ska man ha ledigt är det semesterdagar som gäller. Och de där dagarna håller man hårt i.
På den senaste tiden har jag upplevt extrema fall av nostalgitripper. Av nåt som kan kännas som ingenting. Men jag kan sitta och tänka tillbaka på helt normala alldagliga händelser från min uppväxt som jag längtar tillbaka till nåt så fruktansvärt. I alla olika åldrar fram tills nu.
Det känns som om det här är något som infinner sig i mig efter några månader efter en förändring.
Det kom nära sommaren när jag gått ettan på gymnasiet.
Det kom nära sommaren när jag gått ettan på gymnasiet.
Det kom nära sommaren året efter studenten.
Det kom nära sommaren efter första året på LiU.
Det kom nära sommaren när jag skulle ta examen.
Det kom nära sommaren när jag skulle ta examen.
Det kom nära sommaren i år.
Det känns dock som om jag numer spenderar mer tid med att tidda tillbaka på allt fantastiskt roligt jag har gjort, men inte tänker framåt lika mycket längre.
Vad kan det bero på? Är det att jag har passerat så många av "livsmilstolparna" som var så tydliga att det är mer diffust nu? Det man längtat till och sett framför sig så himla länge är liksom bakom en? och det gör lite ont?
Det känns nästan som om jag är inne i en sorgeperiod på ett sätt. Jag sörjer att mina dagar på LiU är över. Jag sörjer att jag bor så långt från mina underbara vänner i Sverige. Jag sörjer att jag inte är barn längre. Jag sörjer att jag inte bor i min fina etta på Nygatan i Karlstad. Jag sörjer min fina lilla studentetta på Vallavägen i Linköing. Jag sörjer att min utbildning är över. Jag sörjer att min tid i Kambodja sprang iväg så fort. Det gör ont att bli vuxen.
Vad gör man åt den här själsliga växtvärken egentligen?
/Cate
