rantsbycate.blogg.se

Jag är svensk. Och norsk. Och jag identifierar mig som båda. Och ibland ingen. Ingen, för att folk är duktiga på att bestämma åt mig vad jag är. Då blir jag förvirrad, och ibland ledsen.Och mer ofta än sällan funderar jag över hur det är att ha dubbla nationaliteter eller ett annat ursprung än vad som står i ens pass som nationalitet innebär för ens vardag, när ens ursprung är lokaliserat längre ifrån Sverige än vad mitt norska ursprung är. 

 

Det finns säkert folk som kommer tycka att det här inlägget är inte är relevant i debatten. Vissa resonerar att det är irrelevant vad jag som är av vit, västerländsk medelklass tycker om identitet och nationalitet. Men jag försöker inte ta mig ett tolkningsföreträde här. Och jag inbillar mig inte på något sätt att mina existensiella funderingar på NÅGOT vis går att likställa med någon som rasifieras, kränks och diskrimineras gång på gån på grund av sitt ursprung. Jag är oerhört priviligerad i mångt och mycket. Skillnaderna mellan Norge och Sverige är oerhört pyttesmå jämfört med många andra länder. Men det är det som är min individuella utgångspunkt här i livet, och det är därför jag skriver det här. 

 

Något som gör mig extremt förvirrad i den främlingsfientliga debatten som är aktuell nu är sättet man definierar svenskhet på i vissa av partierna. Och att man inte är svensk även om det står svensk i passet enligt vissa. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/soran-ismail-jag-ar-inte-halvsvensk_3628430.svd Detta på grund av att jag i mångt och mycket kan känna att jag inte vet om jag passar in som svensk längre. Visst. Jag är extremt ljusblond. Och visst. jag har blå ögon. Och ja, jag firar jul. Men om man nu ska "identifiera sig som svensk" och "känna sig svensk". Hur känner man sig då? 

 

Jag blev så glad på nåt vis när jag läste Sorans krönika. Jag har alltid definierats av min omgivning och länge också mig själv som halvsvensk/halvnorsk. Men egentligen.. vadå halv? Jag har ju inte ett halvt medborgarskap i varje. Jag har dubbla medborgarskap. Två hela. Och jag älskar båda länderna lika mycket.

 

Norge är i mångt och mycket det lite mystiska spännande landet som jag förknippar så mycket från min barndom med. Trollen i Hunderfossen, Brödrende Dahls barnprogram, sagorna om Askeladden och Kvitebjörn Kong Valemon, fjordarna, fjällen, Oslo, kungahuset, russekorten och så mycket annat med har så mycket magi i sig från min barndom så jag blir helt nipprig på tillfällen som 17e mai. Ja vi elsker väcker känslor i mig som få sånger gör. Jag har den delen av min släkt här som jag haft mest kontakt med hela livet. Så visst sjutton är jag norsk! 

 

Sverige, där föddes och växte jag upp. Jag älskar de djupa värmländska skogarna, Klarälven i Karlstad, Östgötaslätten, Emil i Lönneberga, domkyrkan i Linköping och vår öppenhet och frihet. Du gamla du fria tar mig tillbaka till skolavslutningarna i Årjäng, när gräset var grönt och mjukt och sommarvindarna varma. Glädjen över campingturer med familjen och köttbullar i skolmatsalen. Ack värmeland du sköna ger mig gåshud på riktigt. Så svensk är jag bannemig. 

 

Men samtidigt har jag ALLTID känt en brist på tillhörighet i båda länderna. Och många gånger blivit aktivt utknuffad ur gemenskapen på grund av min bakgrund. I Sverige blev jag retad för att jag pratade norska när jag började skolan. I Norge refererar man alltid till mig som "svensken". I Sverige har folk tyckt att jag är konstig för att jag inte tycker att midsommar är det största som finns (vi har liksom inte gjort en så stor grej av det i min familj) och i Norge anses jag vara svensk för att jag hade vita kläder på mig när jag tog studenten, och inte en röd overall.

 

Det finns folk som har gjort narr av min(a) nationalitet(er) och tycker att det är konstigt att jag har en stolthet i att prata, skriva och läsa två språk (De är ju såååå lika, så det är ju inget att skryta med.) Dessa personer är de som i samma veva gärna förklarar för mig att jag inte är svensk på riktigt för att jag inte ställer till med brakfest på midsommar. Eller som säger att jag inte är norsk på riktigt för jag växte upp i Sverige, trots mitt ursprung och att jag har ett norskt pass.  

 

Men det sjukaste av allt är att jag, som är så "nationalistiskt förvirrad" många gånger ÄNDÅ enligt de högerextrema vindarna som blåser passar in bättre i "deras bild av Sverige" än någon som kan identifiera sig med Sverige mer än vad jag gör, och detta på grund av att hens föräldrar skulle komma från ett land längre bort. Personen i fråga kanske har en annan hårfärg/ögonfärg än jag. Många resonerar nog att jag är mer berättigad att leva i Sverige än Soran. Men varför i hela friden då? Soran har vuxit upp med svenskheten precis som jag, men med en annan etnicnitet. Han har blivit påverkad av en annan kultur i sin uppväxt, precis som jag. Vi har vuxit upp och påverkats av olika kulturer. Men identifierar oss fortfarande som svenskar. Så varför skulle min svenskhet vara mer godkänd än Sorans, bara för att min andra kultur är norsk, när hans är kurdisk? 

 

Soran skriver: På samma sätt som någon kan vara homosexuell, innebandyspelare och skåning, så kan man också vara svensk och kurd. Alla personer består av en uppsjö av olika identiteter och det är upp till individen själv att avgöra hur mycket vikt man lägger vid vilken.

 

Varför likställs identitet så ofta med nationalitet egentligen? Det är klart att de är sammankopplade, men det är ju inte så som att hela min identitet bygger på min svenskhet/norskhet. Och om min bild av att vara svensk, skiljer sig från en annan persons bild av att vara svensk, vem får då stanna i landet om vi ska vara riktigt krassa? 

 

Den där ursvenskheten som det ibland pratas om ser jag som en illusion. Jag tror inte den finns, då alla människor har påverkats av olika saker, religioner, personer, ursprung. Jag menar, en värmlänning och en östgöte är lika i mycket men har också sina olikheter. Till exempel; Värmlänningarna lyfter knappt på ögonbrynet av min norskhet, medan många i Östergötland tycker att det är snudd på exotiskt. Så inte ens svenskar med den svenska etniciteten är homogena. Men alla har en identitet. Och vem är du, jag eller någon annan att bestämma vem som är svensk, baserat på så triviala saker som vart ens föräldrar är födda, eller om man firar olika högtider, egentligen? 

/Cate